Vretens Ångsåg

Eldaren skulle se till att det var fullt tryck i ångpannorna när arbetsdagen började. Han matade pannorna med sågspånsavfall som automatiskt fördes över från såghuset till maskinhuset via en sågspånstransportör. Ute på den vidsträckta stockabacken jobbade vanligtvis fyra man vars uppgift var att plocka fram stockar med den dimension som skulle sågas och transportera fram dem med häst och kälke till kerattbanan.
Släpläggaren rullade fram stockarna för transport upp på kerattbanan. Han band ihop dem med kättingar till en så kallad släpa som krokades i evighetslänken - som ständigt gick runt - för transporten upp till övervåningen. Vanligen tog man tre klenare och två grövre stockar varje gång. De klenare sågades i den lilla ramen och de grövre samtidigt i den stora. Båda ramarna kördes då åt samma hålla. Den ena ramen kunde köras åt andra hållet för att få ett jämt produktionsflöde.
De två ramarna hade var sin försågare respektive baksågare. Vid båda ramarna fanns också en urstockare. Försågaren stod längst bak och riktade stockarna mot sågramen. Baksågaren stod vid ramen och justerade in stockens läge på matarvalsen efter försågarens anvisningar innan han släppte ner övervalsen på stocken. Därefter gick han över till ramens andra sida för att tillsammans med urstockaren ta hand om det sågade virket.
Vid middagsrasten varje dag skulle sågbladen bytas ut och det var sågarens uppgift. Vid bladbyte måste ramen bromsas i toppläge innan matarvalsen och den övre valsen plockades bort. Den övre lyftes av medan matarvalsen plockades av med hjälp av en speciell bräda som fungerade som en hävstång. Sedan kunde sågbladen som tillsammans kallas för post, tas bort och de nyfilade sättas i.
Detta kallas att posta om.
För att få rätt bladlutning använde man en så kallad lodaln, en smal bräda som var ungefär en meter lång och som försedd med index för lodlinje för att få rätt lutning av sågbladens tandsida. För att justera bladen parallellt med sågriktningen användes en rätskiva och en kraftig vinkelhake.
Den arbetare som benämndes filare och smörjare var den ende som fick vara i undersågen under arbetets gång. Det var ett farligt arbete och i början fanns det inga skyddsordningar alls. Filaren satt i filrummet och kände på lukten om sågen blev överhettad. Vevstakslagren var ständigt utsatta för hårda påfrestningar och gick ofta sönder. De krävde noggrann tillsyn. Nattetid placerades smörjkannan med olja i pannrummet för att den skulle bli mer lättflytande inför kommande morgons arbete. Smörjningen skulle göras när sågen stod still och nya sågblad skulle vara färdigslipade till middagsrasten.
Vid kantverket jobbade en förkantare och en bakkantare. Förkantaren styrde brädorna genom kantverket och bakkantaren ställde in klingans bredd. På plankbryggan fanns en man som tog hand om det färdigsågade virket som transporterades till brädgården på planktrallan. Trallan gick på räls och drogs av en häst. I brädgården arbetade fyra stabbläggare med att stapla bräderna. De fick bära brädorna på axeln och allt eftersom brädstapeln växte på höjden drogs brädor ut på gavelsidan och bildade trappsteg. Två ribbkapare kapade bakar och ribbor, spillet på stocken. De kapades i meterlängder.