Löpning är för mig den bästa medicinen för att må bra samt att ha haft/har NÄRA och KÄRA som stöd

Som vi alla vet så är ju inte livet bara en dans på rosor, vilket jag ofta måste påminna mig om då jag upplever ljusa, lustfyllda dagar och jag tror nästan att jag är odödlig. Den 12 januari 2025 var jag vid min skånska pärla "Ale Stenar och Hammars Backar" och såg solen gå upp och min TACKSAMHET för LIVET och till NÄRA och KÄRA överväldigade mig. Jag kunde sedan bara inte låta bli att också uppleva att se solen gå ned vid Lilleskog (en mindre och ganska central badplats i Ystad). Jag tänkte tillbaka på mitt liv, vilket jag ofta gör och kom ihåg den fina låten "A place in the sun" från 1966 med Stevie Wonder. Jag var då bara 17 år gammal och trodde att livet skulle vara i evigheter. Nu nästan 60 år senare har jag fått vara med i 27735 dagar sedan födelsen den 6 febr 1949 och mitt hjärta har slagit nästan 2,5 miljarder gånger. Men jag inser att ett liv egentligen är ganska kort. Dock så har ju mitt liv hittills varit förhållandevis långt sett ur mänsklig synvinkel men inte ens varit en blinkning i ett universum perspektiv. Jag måste verkligen vara mer ÖDMJUKT TACKSAM och inte utge mig för att vara en "he-man", som tar livet med en klackspark. För någon sådan människa är jag absolut inte. Jag tycker dock om att skoja lite med mig själv och oss gubbar. Jag hoppas att jag även fortsättningsvis kommer att ha förmågan att kunna springa. För även om det inte går så fort och inte heller blir så långt, så är det i alla fall för mig "den bästa medicinen" för att må bra och förhoppningsvis få leva lite till.

[@stormense]

Ja, efter 45, när man lekt färdigt, är varje dag en bonus man ska vara tacksam för, eller otacksam, beroende på i vilket land man lever. Kallt, mörkt och jäkligt just nu men vi har fred, mat och tak över huvudet.